Untitled Document
  • Sorger och känslor efter missfall

    Kvinnan kan ofta känna sig ensam i sorgen efter ett missfall. Hon och hennes man sörjer på olika sätt och människor i omgivningen förstår inte alltid vilken förlust det är för henne. De har kanske inte känt till att kvinnan var gravid eftersom missfall ofta inträffar tidigt under graviditeten.
    Artikel från 2003

    En del kvinnor upplever något av en chock när graviditeten får ett så hastigt slut. För andra passerar missfallet mera obemärkt. Missfallet innebär ofta känslor av tomhet, både hos kvinnan och mannen, samma känsla som när man förlorar någon man tycker mycket om. För den som först har gått igenom en IVF-behandling kan missfallet kännas extra jobbigt. Man har kanske inte ens funderat över att graviditeten kan sluta med missfall. Lyckan är total när man får veta att man är med barn. Vid ett missfall kan det kännas som om man tog ut glädjen i förskott.

    Agneta Argelid, kurator vid Karolinska sjukhuset i Stockholm

    Som kurator träffar Agneta Argelid kvinnor som varit gravida och fått missfall från vecka 7 och framåt men även de som burit ett fullgånget barn som dött. Agneta Argelid berättar om hur snabbt kvinnor ställer om sig till att vara gravida och tidigt får en inre bild av det väntade barnet.

    - Kvinnan sörjer oavsett vilken vecka i graviditeten som missfallet inträffar. Vad jag kan göra är att bekräfta kvinnan i hennes sorg och hjälpa henne att tolka det hon känner. Omgivningen kan ha svårt för att sätta sig in i hennes känslor och säger kanske lite tanklöst: "Det är så vanligt eller Försök igen." Sådana kommentarer hjälper inte direkt utan gör att kvinnan känner sig ännu ensammare i sin sorg.

    Vid tidiga missfall träffar Agneta Argelid kvinnan mellan en och tre gånger i genomsnitt och vid sena missfall från vecka 20 kan det handla om allt från tre till tio samtal. Vid sena missfall brukar mannen vara med kanske två av gångerna. Kvinnan och mannen sörjer olika.

    - Det tar längre tid för kvinnan att komma igenom sorgen. För mannens del är det ett snabbare förlopp. Han är ledsen precis när det hänt, främst för kvinnans del. Själv känner han maktlöshet eftersom han inte kunnat göra något. Att han inte gråter behöver inte vara detsamma som att han är okänslig eller kall, säger Agneta Argelid.

    Kvinnan känner av missfallet både fysiologiskt och psykologiskt. En kurator kan hjälpa paret att se att de reagerar olika i sin sorg. Det förekommer ofta att kvinnan upplever missfallet som ett misslyckande och skuldbelägger sig själv.

    - Hon kan ha många funderingar som jag kan hjälpa henne att befria sig ifrån. Det handlar till exempel om stress eller att hon cyklat. Då kan jag förklara för henne att varken stressen eller cyklandet har varit orsaken. Det skulle ha hänt i alla fall. Ofta befinner sig kvinnan i ett chocktillstånd när hon kommer in akut och orkar inte tala med kuratorn då. Det är däremot vanligt att kvinnan själv ringer upp senare för att hon känner att hon behöver någon att samtala med. En av de vanligaste frågorna är: Hur ska jag våga bli gravid igen? Missfallet var en så stark upplevelse.

    - Så småningom vågar man. Den starka önskan att få barn är starkare än rädslan. Tidsfaktorn är viktig. Man kan behöva stanna upp lite för att känna vad man skulle orka, säger Agneta Argelid. Vid tidiga upprepade missfall upplever kvinnan att hon inte kan lita på sin kropp och undrar förstås vad det är för fel. Hon hamnar i en kris i förhållande till kroppen och frågar sig hur många gånger hon ska orka våga bli gravid.

    - Man blir inte luttrad eller vänjer sig efter upprepade missfall, säger Agneta Argelid.

    Hon märker att allt fler vill ha kontakt med en kurator efter missfall men det är fortfarande så att de som bearbetar sin sorg själva utgör den stora gruppen.

    Vad gör man med resterna efter ett missfall? Vad händer med fostret? Det finns med i tankarna hos alla som går igenom ett missfall. Enligt föreskrifterna ska fostret och resterna från graviditeten tas om hand på ett så värdigt sätt som möjligt. Rutinerna kan variera mellan olika sjukhus.

    Vid mycket tidiga missfall kommer fostret ofta ut som en blodklump redan när man är hemma och därför uppstår vanligtvis inte diskussionen om hur man ska hantera det.

    Om det görs en en så kallad sugskrapning efter ett tidigt missfall blandas resterna med mycket vatten och det behandlas som biologiskt avfall. Från vecka 12 kremeras resterna från graviditeten tillsammans med andra foster och askan strös i en minneslund utan någon religiös ceremoni. Om kvinnan istället önskar att fostret ska begravas i vanlig ordning ges även den möjligheten.

    Det finns ingen nedre gräns i lagen när det gäller graviditetsvecka för begravning men i allmänhet talar man om foster som dött efter 12:e graviditetsveckan.

    Enligt lagen är det kvinnan som ytterst bestämmer om en begravning ska ske eller ej. Det beslutet behöver inte fattas omedelbart efter missfallet utan det finns tid att tänka igenom hur man vill ha det. Efter missfallet förvaras fostret på patologavdelningen

    2 - 4 veckor föratt föräldrarna ska ha möjlighet att framföra sina önskemål om till exempel begravning. Efter vecka 28 räknas fostret som ett barn och ska enligt lag begravas som en individ.

    Föräldrarna får ha det döda barnet hos sig, tvätta det och klä på det om man vill. De kan själva fotografera barnet eller låta sjukhusfotografen göra det. På samma sätt kan föräldrarna ta hand om fostret från ett sent missfall.

    Många undrar också om det rutinmässigt görs en undersökning av fostret efter ett missfall. Om en mikroskopisk undersökning görs är det för att utesluta sjukdomstillstånd hos kvinnan, inte i första hand för att leta efter eventuella fel hos fostret. Man vill till exempel veta om det har varit druvbörd eftersom det kräver en speciell behandling med efterkontroller.