Untitled Document
  • Allt levande har en strävan att föröka sig

    Intervju med Anders Möller, docent och psykolog:


    Är längtan efter barn biologiskt betingad?
    – Jag tror att vi människor är som andra djur. Allt levande har en strävan att föröka sig. Älgar, lejon, alla gör det. Samma sak med växter, oavsett om de växer i fjällen eller i öknen, säger Anders Möller.
    När det gäller djur och växter är de programmerade att föröka sig på ett sätt som inte är jämförbart med människans fortplantning.
    Hos oss styrs reproduktionen av flera mekanismer samtidigt: Biologiska, sociala, psykiska och kulturella.

    Är det fel att kalla det drift?
    – Drift är inte riktigt rätt. Längtan efter barn är inte så biologiskt betingad som hunger, törst eller sexualitet utan handlar om mer komplicerade system. Instinkt ligger närmare. Instinkten aktiveras när en viss situation inträffar som till exempel när folk blir kära och flyttar ihop eller gifter sig. Även omgivningens krav styr i hög grad. Två normer tycks gälla i vårt samhälle: Alla ska skaffa barn. Alla ska vilja skaffa barn.

    Anders Möller berättar om en kvinnlig patient som sa, att egentligen vet jag inte om jag vill ha några barn.

    – Folk blir osäkra över vad de själva vill eftersom omgivningen förväntar sig ett barn. Denna förväntan är så stark att barnlösa och framför allt kvinnorna blir utstötta i många kulturer. Samma tendens finns i den svenska kulturen.

    De ofrivilligt barnlösa får ständigt frågan: om de ska skaffa barn och när. De får också gliringar och anses knappast ha rätt att yttra sig om barn. När vännerna blir föräldrar tar barnen så stort utrymme att det är en risk att de som är barnlösa blir socialt utstötta.

    Ser du någon skillnad i kvinnors och mäns reaktioner?
    – När det inte blir några barn som vi hoppats berör det vår könsidentitet. Kvinnor och män reagerar ofta på olika sätt i samband med infertilitet. Kvinnorna visar starkare känslor. De blir arga och förtvivlade. Männen försöker tänka på annat, engagerar sig i jobbet eller fritidsaktiviteter. De är också i regel mer optimistiska och tror att det ska lösa sig.

    Att kvinnor och män reagerar olika kan leda till missförstånd och svårigheter i relationen, säger Anders Möller. Det gäller att hitta ett sätt att kommunicera och stödja varandra. Man får också försöka bibehålla sexlivet så långt det är möjligt som kontrast till allt det kliniska man genomgår. De flestas sexliv påverkas av svårigheterna att få barn och de utredningar och behandlingar som blir en följd.

    Har det stor betydelse för utgången om man mår bra vid en IVF-behandling?
    – Det är jättesvårt att säga! En IVF-behandling är en jobbig procedur, det är bara att inse, och man kan inte förvänta sig att man ska gå omkring och må bra. Idag när alla är så upptagna kan det däremot vara viktigt att frigöra tid och försöka styra så det inte är världens elände på jobbet samtidigt med behandlingen. Man kan göra saker man gillar för att skingra sina tankar. Dessutom behöver man kunskap, både muntlig och skriftlig.

    – Om man mår jättedåligt samtidigt som man försöker att bli gravid är det viktigt att förändra situationen. Kanske inte i första hand för att bli med barn utan för att må bättre! säger Anders Möller och tillägger:

    – IVF är något extra som ökar chansen att få barn men man har möjlighet att själv bestämma om man vill gå igenom behandlingen eller ej.

    Är kvinnor i regel mer drivande än män när det gäller
    att söka hjälp för infertilitet?
    – I en del relationer är det ett kvinnoprojekt att få barn och kvinnorna drar iväg med gubbarna i koppel men oftast är det ett gemensamt projekt. Kvinnorna är i regel mer aktiva och ringer och vill prata. I samband med IVF är det kvinnan som utsätts för mest behandling och påverkas mest fysiskt. Kvinnans kropp förbereder sig på att bli gravid. Hon bär till och med de befruktade äggen.

    Kvinnor pratar med större förväntan om moderskap än män om faderskap. När IVF-behandlingen inte lyckas upplever kvinnan det som en stor förlust efter att ha kämpat så länge. Hon har ju varit så nära en graviditet man kan komma.

    – Vi män sitter vid sidan av planen och ser andra spela. Kvinnan blir vansinnigt ledsen och otröstlig. Mannen blir också ledsen men kanske mest orolig för sin kvinna. Han längtar i och för sig lika mycket efter barn, säger Anders Möller.

    Hur påverkar den biologiska klockan ofrivilligt barnlösa på det psykiska planet?
    – Det är en stressfaktor. Jag träffar varje dag kvinnor som är hyperstressade för att de inte fått barn. De är otåliga och säger till exempel: "Jag skulle ha haft tre barn nu." Kvinnorna kan vara i mycket varierande åldrar men när de är över 40 är det en adekvat rädsla.

    Påverkar åldern även männen psykiskt?
    – Ett av de manliga dragen är att man är viril och kan befrukta upp i hög ålder och därför känner inte männen stress på samma sätt. Männen borde faktiskt uppleva mer stress än vad de gör. Även deras fertilitet avtar med åren.

    Vad betyder det att den biologiska klockan går i otakt med samhällets krav?
    – Det är ett problem ur demografisk synpunkt och ur den enskilda individens. Människor lever ett mer och mer planerat liv. Det är så mycket som ska vara klart innan man kan skaffa barn. Det finns en grupp ofrivilligt barnlösa som trodde att de skulle hinna med allt men som inte gjorde det. Det handlar om viljan att ha total kontroll över sitt liv.

    – Vi lever i en värld där allt är möjligt – en möjlighetsmani. Livet blir alltför mycket ett problem som ska lösas istället för ett äventyr som ska upplevas, säger Anders Möller.

    Går det att leva ett fullvärdigt liv utan barn?
    – Det tror jag. Man kan ha ett meningsfullt och rikt liv även utan barn. Det handlar om vad man kan ta till sig och öppna sig inför. Tiden verkar i sammanhanget och så småningom släpper man tankarna på och känslorna kring ett eget biologiskt barn. Man ger upp projektet att få ett barn via egen mage och egna spermier. Det är en svår process att ta sig igenom och speciellt kvinnorna kämpar. De studier som finns pekar på att det ändå går ganska bra. De här paren verkar också ha ett hyggligt sexliv. Därmed inte sagt att man bara rycker på axlarna när kompisarna får barnbarn. Var och en bär sin börda.

    Kan omgivningen ge tröst till dem som kämpar för att få barn och är ledsna när det misslyckas?
    – Man ska försöka ge tröst men inte hurtfriskt genom att säga att det finns så mycket annat i livet. Däremot ska man stanna kvar om personen är ledsen och våga ringa även om hon eller han är avvisande om man själv är intresserad av vänskapen. De riktigt ledsna för en kamp med sin egen självbild och kräver mycket tålamod.

    Anders Möller påminner om det gamla talesättet: Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.

    Hur är det med småbarn? Ska man konfrontera dem och ofrivilligt barnlösa?
    – Det är provocerande för de flesta. Man mår ju så dåligt. Egentligen är man inte avundsam eller ledsen för vännernas barn utan för sitt eget obarn. Vanligast är att man vill undvika barn i magen eller pyttesmå barn. Det är ofta lättare med lite större barn som är egna personer.