Untitled Document
  • Mannen vet mer om kvinnans reaktioner än tvärtom

    Kvinnor pratar, pratar, pratar men vad tänker männen? Kvinnor och män reagerar olika när de inser att det kan bli svårt att få barn.

    Tvärtemot alla sociala stereotyper vet mannen i regel mer om kvinnans reaktioner än tvärtom. Kvinnan är övertygad om att hon förstår hur mannen tänker och känner: "Han säger inget men jag ser det i hans ansikte." Tyvärr så drar hon ofta fel slutsats.
    Detta visar Ingegerd Wirtberg i sin doktorsavhandling "His and her childlessness" som kom i början av 90-talet. Hon är en av tre forskare som doktorerat på ofrivillig barnlöshet i Sverige ur ett psykologiskt perspektiv. I sin studie ville hon få svar på hur ofrivillig barnlöshet påverkar människor i deras dagliga liv och om det finns några könsspecifika olikheter.

    När börjar man egentligen betrakta sig själv som ofrivilligt barnlös?
    – De flesta är till att börja med omedvetna om att de har svårt att få barn. Barnlösheten börjar sällan vid en viss tidpunkt. För en del är det något som smyger sig på och för andra kan det vara en viss händelse som utlöser tillståndet, säger Ingegerd Wirtberg.

    Däremot finns det ett klart mönster som visar att kvinnor reagerar tidigare än män på infertilitet. Identiteten barnlös utkristalliseras i relation till någon annan. En kvinna i Ingegerd Wirtbergs studie berättade hur hon plötsligt förstod att hennes mor och systrar hade betraktat henne som ofrivilligt barnlös och tyckt synd om henne trots att hon aldrig diskuterat ämnet med dem.

    "Det var mycket upprörande, plötsligt såg jag mig själv genom deras ögon och jag såg en usel kvinna. Efter det kände jag mig verkligen barnlös och värdelös."

    Känslan av förlust är mycket stark trots att den är ogripbar och abstrakt. Egentligen har det inte hänt något men ändå blir allt annorlunda rätt som det är. Det handlar om en förlorad framtid, ett livsprojekt som plötsligt inte går att realisera.

    – Det är ofta starka känslomässiga reaktioner som både kvinnan och mannen har svårt att förstå medan de pågår. Det gör man först efteråt, säger Ingegerd Wirtberg.

    Många par upplevde så stora svårigheter att de hamnade i en kris men förstod inte själva att de krisade. Detta hände ungefär ett år efter att de hade fått kontakt med sjukvården och insåg att deras problem kanske inte skulle gå att lösa.

    Det är vanligt att man tror att problemet är löst i och med att man sökt medicinsk hjälp. Det är ett stort steg i sig. Nu ska det fixa sig, tänker männen. När det drar ut på tiden har man ingen mental beredskap. I de lägena är det i regel kvinnan som driver på.

    Diffus förlust
    Om man tittar på förlusten som paren upplever är den väldigt diffus ur ett medicinskt perspektiv. För de flesta är den varken definitiv eller absolut. Möjligheten att få barn existerar fortfarande. Denna osäkerhet leder till en kluvenhet.

    Det finns två möjliga scenarier. En efterlängtad framtid som paret jobbar på och en oönskad som de vill undvika. Där pendlar paret mellan de två framtiderna. Ännu mer komplicerat blir det när kvinnan och mannen befinner sig i olika faser och tänker sig olika framtider.

    I den akuta kris som många av paren hamnade när de insåg att det skulle bli svårt att få barn var männens kris tystare och de försökte i första hand vara ett stöd för kvinnan.

    – Kvinnorna kände att de ville prata, prata, prata. Männen tyckte att deras partner bara blev ledsen av allt pratande vilket gjorde att de kände sig hjälplösa. För kvinnorna var det problemlösande att prata men för männen problemskapande.

    – Mönstret är väldigt tydligt. Männen var mycket känsliga inför kvinnornas reaktioner, något som kvinnorna inte uppfattade. För att avleda kvinnorna och skona dem försökte männen undvika ämnet. Kvinnorna upplevde det som ointresse och männen blev ännu stummare, säger Ingegerd Wirtberg.

    De flesta män pratade inte om sig själva och sina reaktioner. Deras reaktioner kom i andra hand och männen fokuserade i första hand på kvinnan. Männen fick en mer balanserande funktion.

    Det finns män som berättar att de lyssnar på varje steg när de kommer hem för att avläsa stämningen. De tränar upp sig och kan dra slutsatser om kvinnans sinnesstämning utifrån minsta rörelse.

    – Männen var mycket lyhörda inför kvinnorna för att kunna avvärja starka reaktioner. De visade en omsorg och ville skydda sina kvinnor på ett sätt som inte stämmer med den gängse bilden, något som kvinnor måste bli medvetna om. Detta är ny kunskap som kom fram i min studie, säger Ingegerd Wirtberg.

    Ingegerd Wirtberg menar att det är viktigt att ge både kvinnans och mannens berättelse utrymme när det gäller hur de upplever barnlösheten. Oftast är det kvinnornas berättelser som dominerar men kvinnans historia är inte parets.

    Kvinnans och mannens upplevelser kring barnlöshetskrisen är olika vilket de själva är omedvetna om.

    Precis tvärtom
    Vad vet då kvinnan och mannen om varandras reaktioner? Jo, studien visar att männen visste mer om kvinnorna än vice versa. Tvärtom vad de själva trodde och enligt alla kulturella stereotyper som innebär att kvinnor har monopol på att både visa och förstå känslor.

    Männen var övertygade om att kvinnorna kände dem bättre än vad de själva kände sina hustrur. Så trodde kvinnorna också att det förhöll sig.

    På frågan hur de uppfattade partnerns reaktioner kunde kvinnorna svara: Han säger inget men jag kan se det i hans ansikte. Dessvärre hade kvinnorna ofta fel. Männen varken tänkte eller kände på det sätt kvinnorna var övertygade om.

    – En naturlig förklaring är att kvinnor pratar mer. Män pratar inte så mycket. Kvinnor reagerar starkare medan män reagerar på sina kvinnor. Kvinnornas tankar och känslor blir på så sätt tydligare, säger Ingegerd Wirtberg.

    Hon föreläser för personal som kommer i kontakt med ofrivilligt barnlösa i sitt jobb och är dessutom familjeterapeut. De resultat som kom fram i studien stämmer väl överens med de reaktionsmönster hon möter som terapeut.

    – Människor reagerar likadant inför barnlöshet, oavsett kultur, i alla fall i västvärlden. Jag gjorde min undersökning på landsbygden. En engelsk undersökning bland annat visar att människor som lever i städer upplever problemet likadant.

    Ingegerd Wirtbergs intervjupersoner bodde på landet och huset var centralt i parens liv och ägnades mycket tid. I relationen rådde en traditionell rollfördelning. Samtal kvinnor emellan handlade om äkta män, barn, barnuppfostran och familjeliv. De barnlösa kvinnorna kände sig utanför.

    Ingen barnfri zon
    Kvinnor och män lever ofta i olika världar vilket betyder att deras sociala liv skiljer sig åt. För många kvinnor finns det ingen barnfri zon. Överallt talas det om barn – på arbetsplatser särskilt på kvinnodominerade, bland väninnorna och i släkten.

    Man kan konstatera att det är störst press på kvinnorna att skaffa barn men också i högre grad identitetsbejakande. Att få barn och bli förälder hänger i regel starkare ihop med den kvinnliga identiteten än den manliga.

    Männen för sin del upplever att frågan om ofrivillig barnlöshet är kopplad till hemmet, inte till jobbet eller andra sociala sammanhang. Ibland hände det att männen utsattes för sexuella anspelningar och skämt vilket inte hände kvinnorna.

    Parens könsbaserade erfarenheter och beskrivningar av världen existerade parallellt. Ibland var detta en källa till berikande, i andra fall orsak till problem. Att utgå ifrån den egna världsbilden som den enda och riktiga och tolka andras handlande utifrån de ramarna kan självklart orsaka onödiga missförstånd .
    Vad hjälper du paren med som går i terapi?
    – Jag hjälper mannen och kvinnan att uttrycka sig, att kommunicera och lyssna på varandra. Det gäller att hitta vägen att kommunicera. Att våga kommunicera är nyckeln. Det handlar alltså inte bara om problematiken kring reaktioner.

    – Man kan skriva brev till varandra om det är svårt att prata. Ibland visar det sig att det kanske behövs två dagar för att förstå varandras reaktioner. Alla säger efteråt att de skulle behövt någon mer att prata med under utredning och behandling, säger Ingegerd Wirtberg.

    – Anställda inom vården som paren pratar med har i regel ingen utbildning för den här typen av samtal. De är säkert godhjärtade och empatiska men saknar en modell för samtal och saknar kunskap om hur de ska stimulera kommunikation.

    Ingegerd Wirtberg anser att man måste pröva och utarbeta olika modeller för samtal och stöd. Paren behöver hjälp att reda ut vad de är med om. Könsperspektivet är dessutom primärt men det saknas inom vården.

    – I allmänhet utsätts paren för så stora psykosociala påfrestningar att det är befogat att erbjuda råd och stöd parallellt med den övriga behandlingen, säger Ingegerd Wirtberg.

    Sex och reproduktion
    Att sexlivet påverkas starkt vid infertilitet och barnlöshet är inget nytt.

    Många av männen kände sig som dåliga avelstjurar och tappade lusten. Sex blir så intimt förknippat med reproduktion. Männen blev osäkra och rädda att förlora potensen. De skulle ju göra kvinnan gravid och sex påminner om misslyckad reproduktion.

    – För de par som hade god kommunikation var sexlivet oförändrat trots att de förstått att de hade svårt för att bli med barn. De blandade inte ihop sex och reproduktion.

    När det gällde sex avvek kvinnorna i undersökningen från den traditionella rollen och tog oftare initiativ så att paret hade sex tillräckligt ofta och vid rätt tidpunkt då det fanns chans att det skulle leda till en graviditet.

    Är det vanligt med separationer bland ofrivilligt barnlösa par?
    – Man skiljer sig sällan under själva krisen. Att försöka få barn är en gemensam strävan. Undersökning och behandling blir ett projekt för paret. Annars är det för de här paren som för andra. Det finns ingen anledning att de skulle vara annorlunda. De utgör en normalgrupp av befolkningen.