Untitled Document
  • Att prata hjälper

    Sarah och hennes man kämpade under många år med ofrivillig barnlöshet. Genom tiden av utredningar, IVF-försök och slutligen adoption fann hon sitt stöd i att prata med personer omkring henne.

    Till en början var det svårt att prata med omgivningen om sin barnlöshet, men när de väl började insåg de hur skönt det var att involvera andra.

    – Jag har två väninnor sedan många år som med sina respektive gått igenom den här resan samtidigt som oss. Vi har både kunnat gråta ihop och peppa varandra. Många andra tvingas ju att gå igenom det här själva som par, utan att ha någon annan att prata med.

    Efter att bara ha pratat med familjen och de närmaste vännerna började de också att nämna det för personer utanför den innersta kretsen. Och när de gjorde det märkte de att det här är ett problem som drabbar många.

    – Till en början kände vi oss väldigt ensamma i det här, men sedan insåg vi att det är väldigt utbrett. Det var inte så att vi pratade med alla om det, men med dem som det kändes naturligt med. Även om den man pratar med kanske inte själv befinner sig i samma situation är chansen stor att de känner någon som gör det.

    Till slut kunde Sarah berätta om det även för personer som hon inte känt särskilt länge, till exempel personer hon nyligen mött genom sina vänner. I mötet med nya människor brukar ju frågan om barn dyka upp förr eller senare.

    – Ibland kändes det rätt att berätta och ibland inte. Dessutom kunde det ju bero väldigt mycket på hur man mådde just den dagen. Men jag upplevde det som att många blev glada över att man tog upp det och som sagt, många kände någon i en liknande situation.

    ”Det finns på vår önskelista”
    Barnlösheten gjorde sig ofta påmind även i yrkesmässiga sammanhang, när Sarah kanske inte kände för att berätta om barnlösheten. När någon frågade om barn blev ofta svaret något i stil med ”jo, det finns på vår önskelista”.

    – Ibland kändes det som att en del trodde att jag prioriterat karriären framför familjen och så var det ju verkligen inte. Att få barn var ju det jag ville mest av allt.

    Att prata med personer som gav henne energi, att ge varandra tips och att utbyta erfarenheter gav Sarah hopp. Om det så bara var någon som tipsade om en artikel på internet där hon kunde läsa om framsteg inom IVF så gav det den lilla energin som behövdes för att fortsätta.

    ”Vi går i väntans tider”
    Sarah och hennes man hade försökt få barn på naturlig väg i ungefär fem år innan de insåg att det inte skulle gå. De genomförde tre IVF-försök via landstinget och sedan ytterligare tre via privata kliniker.

    – Vi tänkte hela tiden ”vad gör vi om inte det här funkar? Vad blir nästa steg?”, vilket jag tror var viktigt för oss. Hade jag inte haft ett nästa steg, en potentiell lösning, att fokusera på hade jag brutit ihop för länge sedan.

    Men även de tre privata IVF-försöken misslyckades och Sarah och hennes man beslöt sig för att gå vidare med adoption – en process som påbörjades våren 2013. Två och ett halvt år senare, i oktober 2015, fick de sitt efterlängtade barnbesked.

    – Vi fick aldrig säga ”vi är gravida”, men till slut fick vi äntligen säga ”vi går i väntans tider”. Och nu har vi vår guldklimp hos oss och lyckan är total.



    Om ni vill prata med Sarah eller ställa frågor får ni gärna ta kontakt med redaktionen så ordnar vi med kontaktuppgifter. Att prata hjälper.