Untitled Document
  • Inseminationsresa till Danmark gjorde Viveka till mamma

    Viveka Mellbergs första barn kom till med hjälp av insemination. Ett val hon aldrig har ångrat. Hon har aldrig upplevt att människor i hennes omgivning ifrågasatt hennes val, som innebär att Filip aldrig kommer få träffa sin pappa. Även om hon tror att många kanske tänker så ändå.

    – Men hur kan man säga nej till ett liv? Alla har vi olika förutsättningar.
    När villhabarn.se intervjuade Viveka Mellberg första gången hösten 2003 var det bara ett par månader kvar innan hon skulle föda sitt första barn. För att bli gravid hade hon åkt till Danmark och gjort spermieinsemination. Eftersom hon var ensamstående och 38 år såg hon det som sin sista chans att kunna bli mamma. Den man hon hade levt med tills nyligen hade redan egna barn och ville inte ha fler. Förlossningen gick bra, även om den slutade med kejsarsnitt efter 28 timmars värkarbete. Ut kom en pigg och frisk pojke, som andades bra. En av Vivekas närmaste vänner var med vid förlossningen.

    – Inte min absolut bästa vän eller min äldsta vän, utan en person som jag visste kunde coacha mig och styra upp mig om något gick snett. Dessutom hade hon själv fött tre barn. Och det visade sig vara ett jättebra val, säger Viveka Mellberg.

    I fyra dagar stannade Viveka på BB innan hon åkte hem. Under den första tiden förvånades hon över att det gick lättare än väntat att vara ensam med en nyfödd, trots att hon inte hade någon som hjälpte till med att handla, tvätta eller laga mat.

    – Man klarar fantastiskt mycket mer än vad man tror. Jag hade förväntat mig kaos; att det skulle stå fyra soppåsar och pizzakartonger i hallen. Men eftersom jag är bra på infrastrukutur, så tänkte jag exempelvis efter på vilket sätt man enklast lagar mat: i ugnen. Och då kunde jag amma under tiden maten var i ugnen, säger Viveka och fortsätter:

    – Filip fick också ha samma tider som jag och jag hade aldrig bråttom med att få honom i säng på kvällarna. I stället var det viktigt att få honom att sova länge på morgonen, just för att jag själv behövde sova länge. Så han har aldrig vaknat av sig själv före halv åtta.

    I mammagruppen, och även bland kompisar, upplevde Viveka att det verkade vara värre att leva med någon som inte hjälpte till, än att vara ensam och göra allt själv. Många tyckte att de måste ta för mycket ansvar för hem och barn i sin relation.

    – Men jag kommenterade det aldrig utifrån min egen situation, för var och en är huvudperson i sitt eget liv. Men senare när jag fick en dotter som har en pappa, så förstod jag dem bättre för jag kan bli galen när män inte ser eller inte förstår vad som behövs göras. Jag har upplevt båda sidorna.

    Öppen om Filips bakgrund
    Filip är i dag sju år och går i skolan. Viveka har alltid varit noga med att berätta för Filip och för omgivningen om hans bakgrund.

    – Men först tänkte jag inte berätta om det när jag skulle söka barnomsorg, för jag ville att personalen skulle bemöta mig och Filip som alla andra. Men när jag väl besökte en dagmamma, som kändes helt rätt, så var det så självklart att berätta, för det är ju så här vi har det i vår familj. I vår familj har vi ingen pappa.

    När Filip var två år i början av 2006 bestämde sig Viveka för att försöka bli gravid igen för att Filip skulle få ett syskon. Han fick följa med till kliniken i Danmark när inseminationen skulle ske och fick veta att ”de skulle försöka göra en syster”. Viveka blev gravid med samma donator, som användes när Filip blev till.

    Men i vecka 20 började Viveka ana oråd, eftersom hon ännu inte känt några sparkar.

    – Andra gången som man är gravid brukar man känna sparkar tidigare. Men jag kände inga.

    Hennes misstankar bekräftades när barnmorskan vid en rutinkontroll vid samma tid inte hittade några hjärtljud hos fostret.

    – Jag trodde knappt det kunde hända, men risken är tydligen inte himla liten som jag trodde. Då kände jag att det här gör jag aldrig om. Samtidigt var det så svårt, för mentalt hade jag redan sett mig själv som tvåbarnsmor både känslomässigt och praktiskt.

    Efter beskedet ringde Viveka en vän som direkt kom för att stötta henne.

    Två läkare bekräftade med ultraljud att barnet inte levde. De ville sedan att Viveka skulle åka hem och vänta på en kallelse för att sätta igång förlossningen.

    – Men jag sa: ’Tala om vilket sjukhus jag ska åka till nu, för jag vill inte gå runt med den här stora magen när barnet inte lever.’ Jag tänkte inte gå därifrån utan att veta vilket sjukhus jag skulle till och när. Det spelade ingen roll om jag så måste åka till Falun, för det måste ut.

    Viveka fick en tid på Södersjukhuset på två dagar senare. Hon fick läkemedel för att förbereda livmodern för förlossningen och sätta igång den.

    Stöd av vänner på sjukhuset
    Viveka hade kompisar hos sig som löste av varandra på sjukhuset. Men just då barnet föddes efter två dygn var Viveka ensam, för förlossningen gick mycket fortare än beräknat. Hennes vän Lotta kom dit strax efter.

    – Personalen hade föreberett mig på att barnet kunde se skadat ut. Men direkt när flickan kom ut sa de att hon såg jättefin ut. Då tänkte jag: ’Varför då?’ För när jag fick veta det kändes det på något vis ännu mer onödigt att hon dött.

    – Lotta hade hunnit komma till sjukhuset när jag skulle ta avsked av flickan. Det var märkligt, för hon såg inte ut som jag trodde att hon skulle göra: som ett nyfött barn fast mindre, utan som en liten fågelunge utan fjädrar. Det var bra att ha sett henne, men det går inte att föreställa sig hur hon skulle ha sett ut när hon blev större.

    Viveka fick en samtalskontakt redan på sjukhuset, för att hjälpa henne ta sig igenom den svåra tiden.

    – Terapeuten på sjukhuset sa att jag måste se mig själv som en tvåbarnsmamma, även om jag förlorat barnet. Jag var jättemottaglig för det just då och såg mig själv som det. Men senare kände jag att ’det är jag ju inte, men jag var på väg att bli’, vilket är en annan sak.

    För att försöka hitta orsaken till att barnet dött i magen obducerades det, men inget fel hittades. Moderkakan skickades också på undersökning.

    – Efter en sådan här svår upplevelse är det ju inte bara att gå vidare i livet med högklackade skor. Det tog hela åtta veckor innan jag fick svaret på undersökningen av moderkakan. Det visade sig att alla kärlen i moderkakan var förträngda på grund av att jag hade haft förhöjt blodtryck, vilket ingen hade märkt. Därför dog barnet.

    Svår tid efter förlossningen
    Tiden efter förlossningen var tung. Särskilt svårt var det för Viveka att se alla kompisar som var gravida.

    – Att jag redan hade Filip gjorde att jag orkade fortsätta. Han förstod inte riktigt vad som hade hänt, han var mer ledsen och orolig för att jag var så ledsen.

    Viveka hade bestämt sig för att inte försöka bli gravid igen med spermieinsemination.

    – Men jag ville ju så gärna ha ett syskon för Filips skull, för bådas skull.

    Efter en tid träffade Viveka en man som hon hade en relation med och hösten 2007 blev hon gravid. Sommaren 2008 föddes Martina.

    – Martina har en pappa och hon var väldigt önskad och planerad av bägge två, men vi bor inte tillsammans. Nu har jag en fantastiskt underbar dotter som jag inte vill ha ogjord och jag kan tänka att hon aldrig hade funnits om min första dotter hade fötts levande.

    Samtal om Filips donator
    Filip har ingen relation till Martinas pappa. När Martina är hos sin pappa har Filip och Viveka sin egen tid och gör egna saker och utflykter till kompisar med lite äldre barn.

    Ibland frågar Filip om donatorn och har tyckt att de ska ”ha en annons i datorn för att hitta en pappa som ska bo i vår familj”.

    – Bara för någon vecka sedan så förstod jag att Filip alltid trott att jag har träffat donatorn, eftersom jag har sagt att donatorn var jättesnäll som gav bort sina spermier till mig. Det var svårt för honom att förstå hur han kunde bli till utan att vi träffats.

    – Filip har också haft en period då han sagt till sina kompisar att hans pappa är död, även om han vet att det inte är så. Han tycker att man kan säga så, för pappan finns ju inte här. Vi har pratat mycket om det och just då kändes det lättare för honom att säga så.

    Viveka har alltid försökt att se till att det finns många förebilder av båda könen i Filips omgivning.

    – Min pappa gick tyvärr bort när Filip bara var fem månader. Men han har bra kontakt med sin gudfar och pratar ofta om honom, vilket känns jättebra.

    Bra bemötande från omgivningen
    Viveka har aldrig upplevt att människor i hennes omgivning ifrågasatt hennes val, och att Filip aldrig kommer få träffa sin pappa, även om hon tror att många tänker så ändå.

    – Men hur kan man säga nej till ett liv? Alla har olika förutsättningar i livet.

    Viveka tror sig genom uteslutningemetoden ha fått reda på vem som donerade spermierna. Hon känner av en händelse till hans donatornummer och har hittat honom på en amerikansk donatorsajt. Identifieringen har också underlättats av att donatorn har en udda kombination av vikt och längd. I USA får man veta mycket mer om donatorer och även läsa brev som de skrivit om sig själva.

    – Filip har ett behov av att få veta mer och jag är säker på att den jag hittat är donatorn. Brevet var jättebra att läsa för nu kan jag prata med Filip om vad donatorn gillar, vilken hårfärg och ögonfärg han har, vad han arbetar med och så vidare.

    Viveka kan se många gemensamma drag mellan donatorn och Filip. Båda gillar snabba bilar, lax och är mycket musikaliska. Och just bilintresset och smaken för lax blev viktigt för sjuåringen Filip att identifiera sig med.

    – Jag är helt omusikaliskt, men mannen arbetar med musik och film. Filip är mycket duktig på att både sjunga och dansa, så det kommer därifrån, vilket blev en pusselbit för mig.

    Viveka har aldrig ångrat att hon fick barn med spermieinsemination.

    – Jag brukar skoja med Filip om en jättehäftig resa som jag nyligen gjorde till Australien, men att den bästa resa jag någonsin gjort var den till Danmark. Då brukar han bli ganska tyst.

    Tanken har slagit Viveka att kontakta donatorn, så att han ska få veta vilken fantastisk människa Filip är.

    – Det är min enda sorg, det finns ingen som kan glädjas över Filip på samma sätt som jag kan, hans framsteg, alla bra och jobbiga saker, när han lär sig simma. Det är allt från skratt till milstolpar. Det är det som är fantastiskt med föräldraskap, att få uppleva milstolparna i livet.

    Råd till andra i samma situation
    I dag är Viveka 45 år och önskar sig inte fler barn. Hennes råd till andra ensamstående kvinnor som funderar på att göra spermieinsemination är att tänka efter noga innan.

    – Det är otroligt viktigt att man är trygg i sitt beslut. Det är också väldigt viktigt att ha ett skyddsnät runtomkring med familj och vänner som också kan finnas där för barnet. Och eftersom allt ansvar ligger på dig som ensam förälder kan det vara en fördel att försöka vara en social och utåtriktad person.

    Viveka var tidigare aktiv i Femmis, en förening för frivilligt ensamstående mammor som fått, eller planerar att få, barn genom assisterad befruktning med donator. Hon tycker att Femmis är bra för alla som funderar på spermieinsemination. Och oavsett vad man bestämmer sig för kan man ventilera för och emot, och resonera om varför man gör som man gör.

    – Jag har fortfarande kontakt med några mammor sedan den tiden, även om vi nuförtiden ses väldigt sällan. Men jag vet att om jag skulle be om hjälp skulle de komma direkt och jag likaså. Vi delar ju någonting som är ganska annorlunda.

    Läs tidigare publicerad intervju:
    38 år och singel, och en stark önskan att bli mamma
    http://www.villhabarn.se/content/124...-att-bli-mamma