Untitled Document
  • Ger inte upp trots många missfall

    Åtta gånger har Annika Hedin, 38, varit gravid. Hon har fött ett levande friskt barn och ett dött barn med kromosomfel. En graviditet avslutades med abort och fem med missfall.

    - Hoppet om ett barn till finns kvar, även om jag har börjat vackla efter det senaste missfallet, säger Annika Hedin.
    Annika Hedin och hennes man Robert Hedin har varit tillsammans i 20 år. De bor i Lerum utanför Göteborg. För tio år sedan började de längta efter barn och efter tre års försök föddes dottern Maja 2004.

    - Vi hade gjort en utredning för barnlöshet, men man hittade inga fel på oss. Sedan kom Maja till spontant strax innan vi skulle göra makeinsemination, säger Annika Hedin.

    När Maja blivit dryga året försökte Annika och Robert få ett barn till, men tre graviditeter slutade i tidiga missfall.

    Ett barn med Edwards syndrom
    Hösten 2007 blev Annika gravid en femte gång och den här gången verkade det gå vägen.

    - Magen växte som den skulle, även om jag inte gick upp i vikt lika mycket som under graviditeten med Maja, säger Annika.

    Men i maj 2008, när Annika var i åttonde månaden, kände hon att allt inte stod rätt till för barnet slutade röra sig. Vid en ultraljudsundersökning på Östra sjukhuset i Göteborg bekräftades tyvärr misstankarna.

    - Läkaren svarade inte på våra frågor under ultraljudet, hon var väl för chockad själv, men vi förstod i princip att barnet skulle dö, säger Annika.

    Undersökningen visade att barnet var för litet för tiden och hade ett hjärta med bara en kammare. Barnet var vätskefyllt och svullet och Annika hade för mycket fostervatten.

    Snabbt gjordes en kromosomanalys av ett moderkaksprov och det visade sig att barnet hade en kromosom för mycket av nummer 18. Tillståndet kallas för Edwards syndrom och leder till svåra missbildningar hos barnet. De flesta barn med syndromet dör under graviditeten, förlossningen eller strax efter.

    En utdragen förlossning
    - När vi satt i bilen på väg hem dagen efter beskedet kände jag att något liksom stannade av i kroppen, jag tror att jag kände exakt på minuten när hon dog. Och när vi kom tillbaka till sjukhuset fick vi veta att barnet inte levde längre, säger Annika och fortsätter:

    - I efterhand känns det bra att Agnes fick dö i min mage; så att hon slapp födas för att bara lida och sedan dö.

    Förlossningen sattes igång dagen efter, men den tog tid och först tre dagar senare föddes Agnes. Förlossningen gjorde mycket ondare än när Maja föddes.

    - Vi hade henne hos oss hela dagen och tog kort och fotavtryck. Jag ritade av henne. Men mot kvällen orkade jag inte mer. Jag minns så väl, jag ville så gärna kyssa henne farväl på pannan, men hon var så skör efter att ha legat död i min mage så länge, så jag klarade det inte.

    Annika upplevde hela perioden efter beskedet om Agnes tillstånd som om hon levde i en bubbla.

    - Jag var i ett chocktillstånd och levde bara i nuet. Ingen tid existerade. Man gråter i etapper och förbannar sitt öde för att emellanåt nästan känna sig som vanligt. Jag och min man gick igenom den processen på samma sätt samtidigt, som tur var, så vi förstod varandra.

    - Men samtidigt var vi väldigt lugna så fort vi visste att Agnes dött. Den stillhet som vi upplevde under denna tid har ingen av oss någonsin känt före eller efter.

    Annika och Robert fick mycket hjälp av kuratorn och sjukhuskyrkan på Östra sjukhuset för att prata om det som hänt och ordna praktiska saker inför Agnes begravning.

    Att ta farväl
    - Jag skrev ett långt brev om vad som hade hänt till vänner och nära kollegor, vilket var ganska bra rent terapeutisk för mig. Ibland blir det en sådan tystnad runt dem som råkat ut för något liknande för att folk blir rädda, och jag ville inte bli martyr eller offer.

    Två veckor efter förlossningen begravdes Agnes. Innan fick Annika och Robert hjälp av Gudrun på sjukhuskyrkan att klä Agnes. Hon bäddades ner under en fin filt och fick med sig hårlockar från sin familj, ett gosedjur i form av en mjuk igelkott och en teckning som Maja hade ritat.

    - Vi tände ljus och spelade musik, men vi vågade inte hålla henne. I stället satt vi med kistan i famnen och fick på så sätt hålla Agnes en sista gång.

    Efter begravningen, som bara Annika, Robert och Maja var med på, åkte hela familjen hem en kort stund. Agnes hade ju aldrig varit hemma.

    - Vi har som ett stort kyrkfönster där vi ställde kistan och så hissade vi flaggan på hel stång igen.

    - Sedan kom den tuffaste och värsta delen när vi skulle lämna vårt barn på krematoriet. Men mannen som tog emot oss var väldigt vänlig och lovade att han skulle ta väl hand om henne.

    Annika trodde att sommaren som följde skulle bli den värsta någonsin.

    - I stället upplevde jag mig totalt närvarande i allt jag gjorde och sommaren blev i stället den bästa jag upplevt. Allt vi varit med om började sjunka in.

    Downs syndrom
    I juli blev Annika till sin förvåning gravid igen. I vecka elva gjordes ett moderkaksprov för att undersöka fostrets kromosomer. Svaret visade det ofattbara: Barnet hade Downs syndrom.

    - Allt hopp om att få ett barn till bara försvann. I vanliga fall hade jag välkomnat ett barn med Downs syndrom, men vi bestämde oss för abort. Många barn med Downs syndrom har svåra hjärtfel och kan dö i magen eller under en förlossning, fick jag veta. Jag skulle inte orka med en till förlossning med ett dött barn under samma år.

    Vägen vidare
    Efter aborten bestämde sig Annika och Robert för att göra ett uppehåll i sina försök att få syskon till Maja. När de väl vågade försöka igen blev Annika inte gravid. Ett provrörsförsök sent på våren 2010 slutade i missfall. Även en spontan graviditet slutade på samma sätt under hösten.

    - Man kastas mellan hopp, förtvivlan och lättnad. När man blivit gravid känns det väldigt jobbigt att gå och oroa sig för att man eventuellt ska få missfall. Sedan blir man så ledsen när man börjar blöda. När det väl är över är det skönt för då behöver man inte tänka på det mera.

    - Vi är jättelyckliga att vi har Maja. Och det är tur att vi har haft henne under den här tiden, för man måste fungera för sitt barn, det håller en uppe.

    Ger inte upp
    Trots alla motgångar har Annika och Robert inte gett upp hoppet om fler barn.

    - Jag tror att vi kommer försöka tills jag fyller 40. Men det blir ingen mer provrörsbefruktning, för jag blev överstimulerad och mådde väldigt dåligt av en jätteliten dos hormoner. Vi har en blastocyst nedfryst på Carlanderska sjukhuset sedan tidigare, som kanske kan användas.

    Dottern Maja börjar bli mer medveten om att hon är en av få som inte har syskon och önskar sig det av hela sitt hjärta.

    - Samtidigt är hon medveten om svårigheterna för oss och att vi inte är som andra när det gäller att "skaffa barn". Men vi är ju faktiskt redan en jättefin familj och det försöker vi ta vara på så mycket som möjligt i vardagen.

    Ingen känd orsak till missfallen
    Varför Annika får missfall hela tiden förblir oförklarat trots flera utredningar. Inga fel har hittats.

    - Statistiskt sett är det större chans att lyckas med en graviditet ju fler försök man gör, samtidigt är det 75 procents risk för missfall efter att man fått fem missfall. Men vi befinner oss redan utanför statistikens ramar, så det går inte att förutsäga.

    Stöd av vänner
    Annika har inte gått i terapi under åren av motgångar. Hon pratar i stället med sina vänner, vilket hjälper mycket. Internet är också en källa till tröst där hon läser om andra i liknande situationer.

    Även om Annika givetvis allra helst hade velat behålla Agnes i levande livet, så är hon i dag tacksam över att hon i alla fall har fått uppleva henne.

    - Det känns som om jag har fått en stor gåva av Agnes. Jag har utvecklats som människa och lärt mig leva mer i nuet och uppskatta det jag har. Och jag och min man är mer rädda om varandra.

    Ibland känner Annika stor hopplöshet och ilska, även om hon inte blir ledsen längre när mensen kommer. Hon ser det mer som livets gång, antingen ordnar det sig eller så gör det inte det

    - Generellt mår jag mycket bättre i dag, är mera harmonisk och inte lika hypokondrisk som jag var innan Agnes kom. Klarar jag att av föda mitt döda barn så klarar jag vad som helst.

    Läs även: Mot alla odds föddes Astrid
    http://www.villhabarn.se/content/355...-foddes-Astrid