Untitled Document
  • Fråga: psykologi/donation

    Stina JärvholmStina Järvholm, psykolog vid Reproduktions-
    medicin, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
    Har ni frågor som handlar om psykologi och donation så är ni välkomna att maila till: ingela@villhabarn.com
    En del frågor kommer att besvaras men vi förbinder oss inte att svara på alla frågor eller att göra det inom en viss tid.

    Fråga:
    Ska min sambo bli gravid med en annan mans spermier?
    Jag är en man på 34 år. För cirka två år sedan ville min sambo, 27 år, att vi skulle, som det heter, skaffa barn. Jag var inte speciellt intresserad men jag tänkte att jag säkerligen blir det när det väl kommer ett barn för jag har alltid sett mig själv som en blivande far. Månaderna gick och varje gång mensen kom så blev min sambo mer och mer frustrerad. Tyvärr så var jag inget speciellt bra stöd för henne när hon behövde mig som mest. Jag skämtade bort det hela och brukade säga att det ordnar sig eller något liknande.

    Hon sökte slutligen upp en läkare och de kom fram till att det inte var något fel på henne vilket resulterade att det var min tur att lämna prov. Det visade sig att man inte hittade några spermier. Jag tänkte för mig själv att det måste bero på att vi hade sex dagen innan. Jag fick en ny tid och resultatet blev detsamma.

    Det var då allting började bli svart. Jag fick tid för en biopsi som gav resultatet noll spermier. Min sambo var det bästa stöd en man kan önska sig i en sådan situation och efter en tid ville hon gå vidare, hon har alltid sedan vi träffades pratat om barn. Vi diskuterade olika alternativ, adoption eller insemination med hjälp av en donator. Jag kunde till en början inte tänka mig något av alternativen men ett tag så tyckte jag att adoption var ett alternativ eftersom det då blev på lika villkor men jag gav även upp denna tanke. Jag ville slutligen helt enkelt inte ha barn.

    Jag mådde riktigt dåligt, jag såg barn överallt. Nästan alla i vänskapskretsen skaffade barn med ständiga frågor om när ska NI? De har pratat om hur underbart det är med barn o.s.v. Jag har haft självmordtankar och andra tankar om hur jag ska försvinna från denna jord men det är kanske ett sätt för mig att bli starkare och vilja leva.

    Min sambo kom till sist fram till att hon ville bära sitt eget barn vilket jag förvisso hela tiden hade vetat. Det skulle underlätta en massa byråkratiska formaliteter gällande adoptionsprocessen och viktigast av allt så känner vi till barnets halva ursprung, vi kan vara med från början och uppleva allt vad en graviditet innebär. Barnet kommer inte att ha någon annan far, jag blir fadern. Han som har donerat är endast donatorn.

    Men jag kände att jag inte längre var intresserad, kan jag inte få egna så får det vara. Jag tänkte att ska min sambo bli gravid men en annan mans spermier. En del av en okänd man (donator) ska växa inom henne, hon kommer att känna sig lycklig och fullbordad som kvinna men det är inte tack vare mig. Vi män har egentligen en mindre roll gällande en graviditet. Vi befruktar sen får kvinnan göra slitjobbet. Nio månaders hormonrubbningar och sedan en förlossning som förhoppningsvis går lätt och bra men som också kan vara svår. Jag hade och har fortfarande svårt att ens tänka mig en insemination.

    Jag älskar min sambo men antagligen inte tillräckligt mycket. Jag önskade att jag hade något stöd från min mor men det enda hon säger är att det inte finns något annat bra alternativ än att låta en av mina syskon vara donatorn men ack, så grym kan jag inte vara mot varken min bror eller det ofödda barnet och viktigast av allt så var min sambo inte intresserad av detta alternativ.

    Idag, sedan tre månader tillbaka är jag singel. Min sambo satte hårt mot hårt, eftersom jag inte ville komma med ett beslut så bröt vi upp efter nästan fem år. Jag får väl skylla mig själv, så går det när man inte kommer till skott. Min tanke är att mitt bekymmer kvarstår, de flesta kvinnor vill bli befruktade vilket innebär att jag aldrig kommer att komma undan detta dilemma.

    Hälsningar
    Stefan

    Svar:
    Hej Stefan
    Tack för ditt brev. Du tar upp flera olika frågeställningar och dilemma som man kan ställas inför när önskan om barn inte går att lösa i relationen utan blir en fråga att hantera tillsammans med sjukvården och omvärlden. Jag har träffat flera män (och kvinnor) i liknande situationer som din/er.

    Beslutet om att försöka bli med barn fattas gemensamt i relationen, och ofta under lustfyllda former, som inte kräver ställningstagande till ”om inte…vad händer om…”. När ni sedan ställs inför att er graviditet uteblir blir det tydligt att ni både delar önskningar ”längtan efter barnet/föräldraskapet” men att ni också är olika individer som har möjlighet/vill fatta olika beslut om tillvägagångssätt. För er blir det tillslut så att ni står så långt ifrån varandra i olika möjliga sätt att hantera barnfrågan att relationen ställs på sin spets och ni går isär. Detta delar du med andra och också sorgen inför att ni hade en bra relation där bilden kan finnas av ”om vi bara inte hade drabbats av detta hade vi fortfarande levt gott tillsammans” och så kan de faktiskt vara. Det blir därför en separationssorg som präglas av svårigheten att förstå och acceptera separationen när ni så nyss kände er så säkra på varandra att ni beslutade er om ett barn och att åtminstone dela ett föräldraskap livet ut.

    Det innebär stark belastning på relationen att drabbas av något samtidigt och det är det som händer när ni drabbas av ofrivillig barnlöshet. Ibland behöver den egna krisen all plats och energi och möjligheten att stötta och möta partnern på det sätt man önskar blir begränsad. När vi kläms mellan det som drabbar oss i livet och våra önskningar om hur vi vill att det skall vara kan vi alla tänka ”det ordnar sig aldrig” ”aldrig någonsin kan detta bli på något annat sätt med någon annan” ”lika bra att ge upp”. Belasta dig inte ytterligare med att utvärdera dig själv och din reaktion just nu! Var rädd om dig och ett sätt att göra detta är att visa förståelse för din egen reaktion ”just nu tänker jag så här”.

    Min erfarenhet i arbetet med frågor som rör ofrivillig barnlöshet är att omgivningen ofta vill stötta och underlätta men vet inte hur. De blir gärna alltför positiva och lösningsfokuserade och orkar inte alltid ta in hur dessa frågeställningar, i grunden, utmanar existentiella frågeställningar. Att som du få ett besked, om din kropp, som du inte bett om kräver tid att integrera. Du kanske i detta läge skulle söka en samtalspartner som står utanför nätverket. De flesta Reproduktionsmedicinska mottagningar har tillgång till psykolog/beteendevetare eller kan föreslå vart du kan vända dig.

    Vem bestämmer i relationen när man tycker att olika lösningar till barn är möjliga eller omöjliga? Denna fråga verkar kanske enkel men de par jag har mött som brottas med den skulle absolut inte säga så. Vissa par lyckas efter många samtal mötas i ett alternativ som från början såg omöjligt ut för den ene att välja. Den som liksom du drabbats av att bära ”orsaken” till behovet av hjälp kan ibland inta hållningen ”nu när jag tagit med detta problem i relationen så får jag inte vara mer till besvär utan måste acceptera min partners förslag”. På detta sätt tror jag att en del kan, medvetet eller omedvetet, resonera vid donation men också rörande andra behandlingsalternativ . Där vill jag stötta dig (trots allt slit och grubbel det fortfarande innebär) att det är klokt att du känt efter och agerat efter vad som känts möjligt för dig, just nu i denna relationen.

    Det är vår empati för det tänkta barnet som säger oss att vi inte kan välja att önska oss det i former som vi upplever oacceptabla, oavsett anledningen. Därmed inte sagt att man inte får lov att välja ett alternativ där det fortsatt finns en osäkerhet kring vissa aspekter men en önskan att hantera dessa. Ibland ställs det orimliga krav på absolut säkerhet i beslut där det inte går att veta säkert i alla aspekter. Där bör vi mer ställa oss frågan; kan jag hantera det, ta ansvar för det, växa in i beslutet? Återigen, det kan se olika ut, för många är beslutet om donation eller andra behandlingsalternativ förhållandevis okomplicerat och båda parter förmedlar att de känner sig likvärdigt bekväma och överens i beslutet.

    Trots att vi kan besluta oss för att genomgå donation och se det som sjukvård och den möjliga lösning på vår längtan efter barn kan sorgen och svartsjukan för vad någon annan kan ge finnas där. En del blockerar nog denna tanke och känsla andra bearbetar och sörjer och kan mer eller mindre lätt hantera situationen och för andra är det som för dig, inte möjligt att välja donation som alternativ. En reflektion är att donation av ägg inte i samma utsträckning verkar aktivera bilden av ”den andre” i relationen på det sätt som donation av spermier ibland gör. En anledning till denna skillnad kan vara att den gravida kvinnan med ett donerat ägg delar med sig av sin kropp till barnet och en annan anledning kan vara att spermier och insemination mer kopplas samman med sexualitet medan ägg och IVF mer kan betraktas som sjukvård.
    Slutligen till ditt bekymmer om möjlighet till ny relation och att kvinnor vill bli befruktade. Det stämmer att många kvinnor (och män) drömmer om och planerar för graviditet och barn. MEN det finns också dom som gör andra val rörande barn eller väljer att leva utan och som lever gott i dessa val. Att separera / bli lämnad i din situation sätter sig negativt på självkänslan. En viktig skillnad för dig och kommande partner och relationer är att du idag har vetskap om dina förutsättningar för barn och graviditet från början. Du har idag tagit ett beslut hur den här frågan kommer att se ut, kanske stämmer det men det kan hända att du i dialog med någon annan person och dess erfarenheter och önskningar resonerar och vill annorlunda i framtiden.

    Med vänliga hälsningar
    Stina Järvholm
    Leg. Psykolog