Untitled Document
  • Den lyckliga Sagan

    Den lyckliga sagan.
    En saga med ett mycket lycklig slut.
    Jag är världens lyckligaste tjej. Jag vill så gärna delge er min historia. Till alla er som kämpar och längtar efter ett efterlängtat och önskat barn.




    Vi går tillbaka tio år i tiden, då levde jag tillsammans med en man på en gård på landet. Vi blev tillsammans som ganska unga, jag var 19 år och han 21. Vi var lyckliga med eget hus och lite djur att pyssla om. Självklart ville vi båda ha barn och när jag var 22 år slutade jag med p-piller. Åren gick, utan resultat. Jag var den drivande av oss och den av oss som verkligen längtade efter ett barn. Efter några års försök utan framgång ringde jag till närmaste sjukhus där vi fick tid för utredning. Konstigt nog fanns det inga fel på någon av oss. Vi fick remiss till att påbörja en provrörsbefruktning.

    Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. I augusti 2002 lämnade min sambo mig för en annan kvinna och mitt liv blev till ett enda stort mörker. Vi hade precis fått bekräftat att vi skulle påbörja IVF i november samma år. Efter många månaders sorgearbete, för det blev det verkligen för mig, jag mådde fruktansvärt dåligt, såg jag till slut ett litet ljus i mörkret och orkade leva vidare. Jag lämnade min barndomsstad för studier tio mil bort och levde som singelstudent. Men jag är ingen singeltjej och började tröttna på allt flörtande och all dating. Som tur var hade jag en god vän som insåg detta. Efter mycket tjatande gick jag med på att gå på en arrangerad blinddate en lördag i november och sen den dagen är jag fast. Jag träffade mannen i mitt liv, en man med ett mycket stort hjärta, ett hjärta fullt av äkta kärlek bara till mig.

    Jag levde i ett lyckorus, fick nypa mig i armen för att tro att det var sant. Jag var verkligen förälskad. Vi blev sambos och i ett tidigt skede berättade jag om min tidigare erfarenheter av barnlöshet och längtan. Jag ville att han skulle få en chans att lämna mig om det var så att han inte ville ge sig in i ett förhållande med svårigheter. Men just i det ögonblicket förstod jag att jag träffat mannen i mitt liv, mannen som jag i framtiden skulle dela allt med, så väl sorg som glädje. Tillsammans skulle vi nu kämpa, ett barn var så självklart i vårt liv och ett barn ville vi båda ha på ett eller annat sätt.

    Vi påbörjade vårt första provrörsförsök hösten 2006 och det var verkligen med stor spänning, ingen av oss visste ju vad som skulle hända. Jag slutförde mina studier det året och det var tufft för mig att kombinera allt. Det var mycket kontroller och provtagningar men slutligen var vi på banan och påbörjade behandlingen. Det var nässpray, sprutor och blodprovskontroller var och varannan vecka. När sedan äggen mognande var det kontroller för att se hur stora äggen var och om jag var redo att plockas på ägg.

    Under den här tiden mådde jag tyvärr riktigt dåligt. Medicinerna gjorde mig nedstämd och humöret åkte upp och ner. Det var en stor påfrestning. Jag sökte hjälp hos en psykolog och fick hjälp med att prata ”av mig” hos en psykolog, vilket för mig var oerhört skönt, att verkligen få prata med någon som bara lyssnade på mig.

    Under den här tiden dök det upp ett antal magar och nyfödda babysar i vår kompiskrets, vilket för mig var fruktansvärt påfrestande. Jag kunde verkligen inte glädjas med någon och det absolut svåraste var när jag var tvungen att umgås med just de vännerna. Då led jag alla helvetes kval.

    Men så slutligen var det dags för äggplock och jag plockades på fem ägg som sedan befruktades. Tre embryon delade sig och ett sattes in i mig och två placerades i frysen för eventuellt syskonförsök. Ja, då var det bara och gå hem och ”ruva” och leva som vanligt. Den som påstår att man kan det har enligt mig fel, det var en oerhört tuff tid fram till datumet då vi skulle göra graviditetstestet vilket var den 22 dec. Men vi behövde inte vänta så länge, den 20 december fick jag en blödning och jag kände hur hela kroppen blev tom, allt bara rann ur mig. Vi var ändå tvungna att bekräfta misslyckandet med ett gravtest och de två blå strecket lyste då som väntat med sin frånvaro.

    Det blev en jobbig jul det året, vi mådde verkligen inget vidare, det som tröstade oss var de två små äggen vi hade i frysen. Vi beslutade oss för att den dagen vi kände oss redo skulle vi återföra ett eller två ägg men nu skulle vi bara vila upp oss. Vi åkte i väg till Thailand på en helt underbar semester vi njöt av varandra, värmen och återhämtade oss efter en tuff tid.

    I maj 2007 tog vi åter beslutet att återföra ett ägg, denna gång var proceduren inte densamma utan med några tabletter förberedde kroppen sig och när dagen kom för återförandet hade vi bara ett av två ägg kvar (ett klarade inte upptining) och det sattes in i mig. Återigen skulle jag leva som vanligt och vänta på datum för gravtest. Denna gång kom ingen mens och heller inte två blåa små streck på gravtestet. Nu gav jag upp, kroppen var slut, jag var slut som människa och all den press som man hela tiden genomlider blev för påfrestande för mig. Jag vet att jag gjorde klart för mina närmaste att jag inte hade ork, motivation eller lust till att påbörja ett nytt försök med allt vad det innebär, sprutor, spray samt att må så dåligt som jag gjorde under det första försöket. Som tur är har vi världens underbaraste familjer och några nära vänner som stöttat oss hela tiden, utan dem hade vi gått under totalt. Jag fortsatte även att gå till psykolog.

    Vi tog beslutet att lämna provrörsvärlden för ett tag och rå om varandra. Jag fick kontakt med en barnmorska och som ville hjälpa oss genom att utföra akupunktur på mig. I maj det året fick jag min första akupunkturnål och det visade sig skulle bli många, många fler. Under åtta månader, en till två gånger i veckan besökte jag henne för att få behandling.

    I juni blev vi faster och farbror, jag var rejält under isen då, och när det var dags att åka till BB för att hälsa på så fixade jag det inte. Jag följde inte med.

    Men när jag återblickar i min IVF-dagbok som jag flitigt skrivit i under hela tiden kan jag läsa att jag den 8 augusti känner mig mycket bättre. Kroppen är läkt, jag ser framåt och är full av förhoppning inför ett nytt försök.

    Så kom då dagen då det var dags. Den 9 oktober startade jag med sprayen och med beräknat äggplock vecka 46. Jag fick hela tiden akupunkturbehandling vilket jag mådde sååå bra av. Det som oroade och skrämde mig var att jag kom ihåg hur pass dåligt jag mått under den första behandlingen. Hur skulle det bli den här gången?
    Men vilken skillnad det blev. Mina anteckningar säger mig att jag verkligen mådde BRA.

    Så kom då den stora dagen då jag skulle plockas på ägg. Jag fick rejält med lugnande tabletter och ingreppet skedde under narkos den här gången eftersom jag upplevt en oerhörd smärta första gången. Min sambo var ett stort stöd under hela tiden, utan honom hade jag aldrig genomlidigt det här. Vi fick ut sju ägg och med det beskedet åkte vi hem och vilade.

    Den 15 november fick vi ett embryo återfört, vårt guldägg. Av våra sju ägg var det endast ett som blivit befruktat. Men vi lämnade sjukhuset leende, med ett graviditetstest och stora förhoppning om en graviditet. På vägen hem var det dags för akupunktur – just för att få ägget att fästa. Vilket jag även försatte med ända fram till den 2 december.

    För just den 2 december var dagen D, dagen då jag vaknade kl. 06.00 och bara kände NU skall jag gå upp och testa. Min sambo hade kvällen eller natten innan varit ute och partajat så han kom hem vid 04.00 tiden. Min känsla var så positiv. Men jag kände också att om jag själv skulle gå upp och testa och om det skulle visa sig vara negativt så skulle jag hinna förbereda mig på sorgen innan jag berättade för min sambo.

    Jag kommer så väl ihåg känslan då jag utförde testet och när minuterna gick till dess att jag vågade titta. När jag sedan inser resultatet började jag darra i hela kroppen. Det ger mig än i dag rysningar i hela kroppen. Det kändes som om jag skulle bubbla över eller helt enkelt spricka av lycka. Testet visade verkligen två streck. Allt kämpande hade för oss resulterat i en graviditet. Självklart kunde jag inte vänta utan sprang in i sovrummet, hoppade upp i sängen och det finns inga ord för vad vi kände, det var en stund av oerhörd lycka. Vi kramades och grät om vart annat och att somna om var inte till att tänka på.

    Vi åkte raka vägen hem till våra föräldrar och syskon. Det var inte ett öga torrt under alla besök. Vi tog även en sväng till apoteket där vi köpte sju gravtest, alla visade detsamma – jag var gravid!

    Sen blev det till att berätta för vänner, arbetskamrater och övrig släkt. Vi fick göra ett tidigt ultraljud redan i vecka 8 för att bekräfta att allt var som det skulle och då fick vi även med oss en bild där man ser en liten, liten prick. Vårt kärleksbarn. När vi kom hem därifrån var det första gången jag spydde, dock inte den sista. Under åtta månader kräktes jag dagligen eller till och med flera gånger varje dag. Men det var det värt, det var värt allt för att få vara gravid.

    Men så blev det komplikationer. I vecka 12 började jag blöda. Under ett 35-års kalas kände jag hur det sipprade mellan benen på mig. Vi åkte direkt in till närmaste sjukhus där blev jag undersökt och det var verkligen en hemsk känsla, både jag och min sambo grät och grät men vi fick se ett litet hjärta som tickade, jag hade då också ett mycket högt tryck. Läkare som undersökte ville undersöka vidare, så vi fick komma tillbaka några dagar senare.

    Från den dagen blev jag sjukskriven och sängliggande. Efter en mer grundlig undersökning visade det sig att jag hade myomer (cystor) som växte med graviditeten. Jag hade hela tiden ett mycket högt tryck på c:irka 190/110. Hur skulle barnet få plats med alla växande cystor? Frågorna var många och jag blev sedan undersökt av specialistläkare och barnmorskor en gång i veckan under hela graviditeten. Jag fick flera blödningar och vi åkte in akut vid flera tillfällen, hela tiden var det en stor oro. Läkarna sa: - Vi hoppas att du går till vecka 24 då kan vi kanske klara av att rädda barnet. Under den här tiden fick jag bara ligga och vila, se på film och läsa. Det var lite segt i bland men det som gjorde mig glad var att jag hela tiden kände starka fosterrörelser och mycket sparkar. På alla ultraljud såg läkaren att barnet växte och ju mer tiden gick såg de också att cystorna slutade växa men de fanns ändå kvar och kunde när som helst irritera med en blödning eller i värsta fall starta förlossningen.

    Midsommarhelgen skulle vi åka till vår sommarstuga för att fira med familj och goda vänner. Torsdagmorgon vaknade jag av värkar samt blod och slem i trosan. Vi åkte direkt in till BB och såg på CTG-apparaten att jag hade värkar och mycket högt tryck samt att jag börjat öppna mig med två centimeter. Vi fick åka hem på kvällen eftersom det lugnade ner sig men absolut inte lämna hemmet och jag blev beordrad att bara ligga till sängs. Vilken midsommar! Tio filmer, godis och chips. Helgen gick och ända tills tisdagen därefter, då jag fick ont igen. Den här gången trodde jag nog själv att det skulle starta. Då blev vi båda kvar på förlossningen i tre dagar och min sambo fick absolut inte åka och jobba. Men återigen fick vi åka hem.

    När vi var på ett av alla våra läkarbesök under den här tiden berättade vår fantastiska läkare att hon inte trott att jag skulle gå så här långt, jag var då i vecka 32. Hon hade varit mycket orolig över hur det skulle gå. Men nu var det stora chanser att allt skulle gå bra och att barnet skulle överleva.

    I vecka 36+0 den 9 juli gick vattnet. Jag trodde att det var en vattnig flytning och tog det hela med ro. Men det kom bara mer och mer och efter ett samtal med förlossningen åkte vi in. Jag hade dock inga värkar men vi fick besked om att vi inte skulle behöva åka hem igen. Efter vattenavgång ”sätts man i gång” inom tre dagar om det inte hänt något. Vattnet bara forsade ur mig men inget mer hände.

    Så fredagen den 11 juli var det då dags. Då blev jag nervös. Klockan 10.15 satte de värkstimulerande dropp på mig och första värken kom klockan 10.30. Jag fick akupunkturnålar. Jag valde endast lustgas som bedövning, detta för att jag ville vara så vaken som möjligt när vårat kanske enda barn kom till världen.

    Klockan 14.52 föddes vår prinsessa. Min sambo var säker på en kille - en Gustav men så fel han fick. Förlossningen gick mycket bra, det gjorde såklart ont men inget i världen kan vara mer smärtsamt än att längta efter ett barn. Så för mig var smärtan någorlunda bekymmersfri.

    Lyckan därefter har jag svårt att beskriva i ord. Läkare, barnmorskor och de undersköterskor som följt oss under vår långa komplicerade graviditet kom in, kramade om oss och gratulerade. En mycket stolt pappa gick ut för att ringa och skicka SMS - ja lyckan går inte at beskriva i ord. Jag syddes med tre stygn och var sedan snabbt uppe på benen för att var med och räknade tår och fingrar, mätte, vägde. Jag ville se och vara med om allt. Redan i förlossningssalen stod det klart för oss att det var en liten Saga vi höll i våran famn. Vi hade tidigare pratat om Klara eller Meja men det passade inte in på den lilla tjej vi hade fått. Nej vi hade verkligen fått en liten SAGA.

    I början kunde jag inte sluta att titta på henne och jag hade verkligen så svårt att tro att det var sant. Fast jag har lite svårt att slappna av och jag har en förmåga att hela tiden kontrollera så att Saga andas, det gör jag flera gånger varje dag. Men vi njuter också.
    Nu sitter vi här som mamma och pappa, det är ofattbart. Vår dröm gick i uppfyllelse. Och tänk alla kvällar som jag somnat förtvivlad, med ögonen fyllda med tårar, och tankarna - kommer jag aldrig att bli mamma? Kommer vi aldrig att bli en familj? Varför skall just jag behöva genomlida det här?

    Avslutningsvis vill jag säga till alla Er som kämpar och längtar. Jag tänker på Er. Jag vet vad ni går igenom och det är en tuff tid, men nu i efterhand kan jag konstatera att det är värt allt, alla tårar, varje spruta och all den tid vi lagt ner. Jag är mamma, vi är en familj, sagan blev till slut verklig!

    Ett stort TACK och massor av kramar till våra familjer, vänner och alla som på något sätt känner sig delaktiga i det jag skriver. Men den absolut största kramen skall ändå gå till min underbara sambo, Sagas pappa som alltid funnits där för mig och stöttat mig under hela vår IVF-resa. Du är en fantastisk man och det finns inga ord för hur mycket jag ÄLSKAR DIG. Ofta tänker jag tillbaka på den där arrangerade träffen då vi möttes första gången och tänker då på, om jag hade tackat nej, då hade jag inte suttit här i dag som världens lyckligaste tjej, sambo och mamma.

    GOD JUL och många kramar från
    ”Den lyckliga mamman”
    december 2008